1. DEN UTESTÄNGDA ÄKTA MANNEN
Nå,
men har man sett på så befängtsan,
ljuset har
hon släckt och porten stängtsan.
Jag ej vågar
bulta,
får väl gå och stulta
hela natten,
fastän det är strängtsan.
Snö och blåst
utav den värsta sortsan,
Västen tunn och fracken något
kortsan,
Hur jag jämkar kragen,
Fryser ändå
magen,
Överrocken har jag spelat bortsan.
Vore blott
min hustru lite ömsan.
Men nu är hon som en furie
grömsan,
Säkert hon mig strypte,
Blå och gul
mig nypte,
Om jag störde hennes ljuva drömsan.
Magen
svider, jag kan ej stå raksan,
Snön går in som i
ett sprucket taksan,
Genom tån och klacken.
Skörtet
utav fracken,
Kan ej räcka både fram och baksan.
Husch! Nej, nu jag måste bulta påsan,
Sötaste
min gumma, öppna dåsan,
Jag skall aldrig vara
Borta,
hemma bara,
In i bleka döden stå på tåsan.
Vore gott att nu ha rygg av stensan,
Hennes stämma
hör jag allare´nsan,
Jag hör toffeln knarra,
Alla lemmar darra,
Jag kan netto stå på mina
bensan!