12. LÄSARPRÄSTEN
Ögonlocken
heligt sänkas
Att ej se en syndig värld.
Här
på jorden får ej tänkas
Annat än på
himlafärd.
Allting annat skall man låta
Handlöst
gå för vind och våg:
Man skall läsa jämt
och gråta,
Som man i en störtsjö låg.
Läseriet bär som pesten
Smittan över land
och hav.
Varfrån kom väl läsarprästen,
Som
man förr ej visste av?
Han beskriver, så det bränner,
Helvetet och svavel-ån.
Då han dem så noga
känner,
Kanske kom han därifrån.
Hur vi
till förnuftet vädje,
Grips det av hans mörka lag.
Han har stulit livets glädje,
Och han stjäl den dag
från dag.
Ännu inga ränkor funnits
Såsom
hans på livets ban,
Ingen läsarpräst har funnits,
Som ej varit full med fan.
Skapa vill han blott
betryckta.
Mörda hoppets salighet,
Och med namn av
tronens lykta
Vill han gälla som profet.
Nej! Han porten
är och trappan
Till fördärvets mörka borg.
Han är född att mista kappan
Och få stut på
öppet torg.
Men
han vakar, och I soven -
Svea-folk! gör pinan kort!
Skicka
sällskapet till påven,
Blott att ligan kommer bort.
Låt oss värmas, som av solen,
Fritt av religionen
än.
Rök med enris predikstolen
Och gör kyrkan
ren igen!