Hem » Löjtnanter borde aldrig finnas till
13. LÖJTNANTER BORDE ALDRIG FINNAS TILL
Det
var en tid, då jag var ung och glad. (Fallera)
Då
bodde jag uti en liten stad. (Fallera)
En lycka hade där så
när mig hänt, (Fallera)
Det var strax efter, sen jag
blev student. (Fallera)
Jag i en flicka blev så dödligt
kär. (Fallera)
Ni vet vad det är för ett grymt
besvär. (Fallera)
Fast jag var glad, jag ändå
grät och led+(Fallera)
Då man är kär är
allting upp och ned. (Fallera)
Om dagen gick jag sovande
omkring, (Fallera)
Då natten kom, så sov jag
ingenting. (Fallera)
Jag magrade, blev glåmig, blek och
vit, (Fallera)
Fast jag var hungrig, åt jag ej en bit.
(Fallera)
Och hade mygg ej funnits, så min själ!
(Fallera)
Jag tror jag riktigt hade svält ihjäl.
(Fallera)
Och hade regn ej stundom fallit ned, (Fallera)
Jag
tror av törst jag hade strukit med. (Fallera)
Min sköna
som jag var så kär uti, (Fallera)
Var sjutton år
och hette Amelie. (Fallera)
Av elden, som i hennes öga
brann, (Fallera)
Jag märkte snart, att vi förstått
varann. (Fallera)
På stadens brygga stodo vi en dag, -
(Fallera)
Stå ej så nära kanten, sade jag.
(Fallera)
För min skull, Amelie! låt bli, låt
bli! (Fallera)
Men foten slant och flickan föll uti.
(Fallera)
Fräls, himmel! skrek dess moder, som var med,
(Fallera)
Och med ett skutt jag dök i djupet ned. (Fallera)
Men i en slup en löjtnant kom i hast (Fallera)
Och fick
med ens i hennes klänning fast. (Fallera)
Han flickan
förde levande, fast blek, (Fallera)
Till hennes mor, som
stod på strand och skrek. (Fallera)
Jag samm till stranden
med det rön jag gjort: (Fallera)
I byxor är det svårt
att simma fort. - (Fallera)
Men
mamma i sin famn löjtnanten slöt (Fallera)
Och gav mig
fan, fast jag var mera blöt. (Fallera)
Löjtnanten kom i
sjunde himlen in - (Fallera)
Och Amelie var icke mera min.
(Fallera)
En ed jag svor, så helig som en bön,
(Fallera)
Ett ej för flickor hoppa uti sjön. -
(Fallera)
Men sällan går det som man tror och
vill+(Fallera)
Löjtnanter borde aldrig finnas till.
(Fallera)