Hem » Norrlänningens hemlängtan
15. NORRLÄNNINGENS HEMLÄNGTAN
Väl
längtar du åter till fädernas strand,
mitt
hjärta: du slår så oroligt,
när barndomens
minne dig viskar ibland
om hembygdens dalar förtroligt.
Förgäves du ångrar den brännande lust,
som
gäckande drev dig till främmande kust
från
hembygdens skogar och dalar.
Vad drömde du väl om
den främmande jord?
Vad sökte du fjärran i söder?
Ack, sökte du hjärtan? Fanns det ej i nord?
Var
fann du väl trognare bröder?
Vad diktade hoppet, vad
brände din håg,
vad såg du i söder, som
icke du såg
i hembygdens skogar och dalar?
Jag
minnes min hembygd vid dånande flod,
där molnen sig
vila på fjället,
där åldriga skogen mot
stormarna stod,
en grönskande sköld kringom tjället,
där livet var oskuld, där friden blott log,
när
solen rann opp eller nattvakan slog
i hembygdens skogar och
dalar.
Väl sover min fader+det sjungande hav
vid
grönskande strand honom söver,
och björkarna gro
kring den älskades grav
och fläta sitt skuggvalv
däröver.
Men fädernetjället, det blommar dock
än,
och moder och vänner mig mana igen
i hembygdens
skogar och dalar.
Jag kommer, jag kommer väl
fjärranifrån
en gång till att famna er åter.
Dock - kanske för sent står den enslige son
vid
gravarnas runor och gråter
och står då
förskjuten, där älskad han var,
och klagar vid
minnet av forntida dar
i hembygdens skogar och dalar.