Hem » Och far min salig han var en skeppare
16. OCH FAR MIN SALIG HAN VAR EN SKEPPARE (SJÖMANSVISA)
Och
far min, salig han var en skeppare, han, han,
han var, besitta,
den axelbredaste man, man.
Han gick i tröja, och
kalvskinnshandskar han hade,
och ganska ofta han vid mitt öra
dem lade.
Jag var då pojke och lätt matros uppå
skutan.
Utkik på toppen liksom en passopp i kajutan.
Jag
sov på däcket och ankartåget var kojen,
och
focken täcket, och huvudgärd ankarbojen.
Till sjöss
får man just ej vara klen, då det gäller,
och
far min var just ej bland de blöta, han heller.
Då
stormen ven, så det blåstes tvärs genom kroppen,
då
föll det gubben just in att se mig på toppen.
På
gubbens lynne vart man just aldrig bedragen.
I soluppgången
jag tog mitt märke för dagen:
då jag i trappan
och kajutdörr´n hörde smällen,
då var
jag säker att daggen föll innan kvällen.
Men
blåste vinden så skummet yrde kring bogen,
och vågen
plöjdes liksom en fåra för plogen,
så tog
han snuggan och helt förnöjsam till sinnes
han satt och
talte rätt mången strof, som jag minnes:
En
sjöman, pojke! bör vara kvick uppå vågen
som
en abborre, och som en sparv opp i tågen
kvicktänkt
och snarvänd, ty annars går han och vankar,
en redlös
skuta förutan roder och ankar.
Sin egen kraft bör
man ta om bord uppå skutan:
skrik ej på hjälp,
då du kan dig hjälpa förutan.
Lit ej på
andra, ty huru usel och lumpen
är ej den skuta, som jämt
skall lättas med pumpen.
Var oförfärad, se
faran stint uti synen,
då havets herre drar barskt ihop
ögonbrynen.
Var jämt beredd till att möta döden
och domen,
ty båda komma helt oförtänkt liksom
bommen.
Så
talte gubben - och detta var bland det sista,
hans levnadsankar,
hur starkt det var, måste brista
av döden lät han
sig in i hamnen bogsera -
och skutan fick jag i arv av honom, med
mera.
Men sjömansyrket det fick i botten jag lära,
och främst av allt veta hut, och se´n manövrera.
Och säkert är, att jag än i dag därförutan
ännu ej varit min egen herre på skutan.