17. OVÄDERSSÅNG
(Sandhamn
i Dec.)
De tunga skyar så stolt marschera
I djupa
led över skogens bryn
Och silvervingade kullbyttera
De
vilseirrande barn ur skyn.
Hur vänligt gnabbas de ej och
nicka,
Och tumla om med varann i kapp.
Som snälla
sömmerskor glatt de sticka
På jordens täcke med
lapp på lapp.
Naturn är vit över hela kroppen
Och himlen pudrar min ö som bäst.
Och domherrn
hackar på frusna knoppen,
Och skakar snön av sin röda
väst.
Och räven tittar i smyg kring slätten,
Och
uven känns på sin gamla ton.
Ur drivan ser jag knappt
bajonetten
Av hela gärdsgårdens bataljon.
Men
ack! Guds himmel blir mörk som natten,
Jag tror det stundar
till världens slut.
Jag ser ej annat än snö och
vatten,
Jag hör ej annat än larm och tjut.
Och
havet kastar en våg så bitter
Med skum och dån
mot sin gamla mur,
Där själv jag raggig med lutan
sitter,
En liten sparv i sin fågelbur.
Att sätta
bo på gravacca-bergen
Och hundsa jämt av ett knöligt
hav,
Det frestar lynnet, det kostar märgen
Det är
att mura sin egen grav.
Ur världen skuffad, med salta kosten
Och ej en skymt av en Bacchi bror,
Den bör bo här,
som har rövat posten
Och slagit hjäl både far och
mor.
Förlåt!
men stormen mitt sinne retat,
Och dito Bore på samma vis.
Det finns ej glugg, där han ej har smetat
Sitt gamla
murbruk av snö och is.
Min själ bedrövas, sätt
undan lutan,
Hon kan få gallsot, min gamle vän.
Jag
ser ej mer genom frusna rutan:
Farväl, o värld, tills
vi ses igen!