18. SALIG FARMOR
Min
salig farmor var så rar
med sina många år på
nacken.
Hon hade egna tänder kvar
och eget hus i
Pelarbacken
gift med en magistratsperson,
då döden
plötsligt skar av bandet,
fick hundra banko i pension
och
bodde somrarna på landet.
Hon många kungar levde
ut
och såg med krona omkring pannan.
Hon mindes tredje
Gustafs slut
och grät därvid, om ingen annan.
Hans
glans och snille hon beskrev
och segern sjuttonhundranitti,
och
salig Thunbergs sats hon drev:
att man den kungen sköt för
bitti!
Hon såg hans majestät stå lik
och
var mot adeln mäkta bister.
Hon tålte aldrig politik
och ej en skymt av publicister.
Dem gav hon ingen gång
pardon
och ville rakt ur världen sopa,
i ty hon en gång
fått den tron,
att det var bovar allihopa.
Förståndig
i sitt levnadssätt,
till sällskapsdam hon hade katten.
Hon åt sig aldrig mer än mätt
och drack
förresten bara vatten
var kry i gamla år ännu
och återhållsam utan måtta:
åt kväll
var afton klockan sju
och gick till sängs tre kvart till
åtta.
Apt´ek
hon ansåg rätt och slätt
blott som en
straffanstalt för magen
gick ständigt uti grön
kaschett
och varma tofflor hela dagen.
Hon var, om jag så
säga får,
en praktupplaga bland naturer
och levde
nära hundra år
förutan doktor och mixturer.
ännu i sina sista år
hon ständigt satt
och spann vid rocken,
och var, kort sagt, med hull och hår
en dundergumma att stå bocken.
Men var man frågvis,
hur hon nått
sin ålder, svarte hon de orden:
att
ålderdom är konsten blott
att leva länge här
på jorden
En kväll, då man om åldern
stred
och ville reda ha i saken,
gav hon ett raskt och klart
besked,
nyss ur en liten slummer vaken:
Ja, herre Gud, vad
tiden går!
skrek gumman till och tog av ljusen,
Jag
fyller nittinie år -
Och fattas bara ett i tusen!