19. SOMMARFESTEN
Riktigt
charmant! och dukat jo jag tackar!
A la fouchette, man smörja
skall sitt krås.
Nere vid strand mot bryggan Ägir
backar,
Främst går i land en löjtnant från
Borås.
Ungdom en flock, och så en bunt med tanter,
Gubbar och barn från sunnan och från nord,
Två
riddersmän och fyra musikanter.
Parken är prydd med
tvenne brännvinsbord.
Glad som en sol värdinnan på
terassen
Fjäsande står med husets unga ätt.
Sonen är äldst, nyss kommen från parnassen,
Värden förnöjd är klädd uti kachett.
Solen i skyn sitt guld strör kring hans taffel,
Jorden
brett ut sin matta ny och grann.
Herrarna just försett sig
ha med gaffel,
Hugga en bit och snapsa med varann.
Rätter
och vin sig om varandra blanda,
Vårt tidevarv är
smakens tidevarv.
Öra och syn få tära varjehanda,
Mage och gom ej tåla något slarv.
Nu dricks en
skål och snillets glans förvånar,
Tal och harang
man hör av många slag.
Lynnet får fart och
hornkvartetten dånar
Bellmans musik: Gutår, båd´
natt och dag!
Under en alm man kaffebordet sätter,
Punschen står opp, som i sin isbädd låg.
Ljuvligt man bjuds på trior och kvartetter:
Man får
en vink att livet är en våg.
Aftonens sol sitt guld
kring fjärden breder,
Vågen vid strand i stilla ro sig
lagt.
Sången får luft: Kom afton, sänk dig
neder!
Dito: Stå stark, du ljusa riddervakt!
Ledd
av natur´n och vänliga penater
Konsten man här i
skilda former ser.
Parken i hast är ordnad till teater,
Täckelset skiljs, Kronfogdarna man ger.
Scenen är
full av blommor och av gröda,
Klockarn syperb och länsman
dryg och skarp.
Repgungan svängs av flickor rosenröda,
Bryngel är hängd och full är Polykarp.
Ner
går ridån, och alla händer klappa,
Timman är
sen. Man undangör supéen.
Röster man hör:
var fan har jag min kappa?
Var är min käpp? jag satt
den på en gren.
Värden en tår ännu i glaset
häller,
Mycket dock spills på jordens gröna golv.
Nu sjungs: God natt! och hornmusiken skräller,
Festen är
slut, och klockan tutar tolv.