20. SÅNG I ÅNGERMANLAND
Jag
vandrar bland bergen i Ångermanland
Från morgon till
skymmande kväll.
Jag jublar och kvittrar min visa ibland
Kring nipor och dalar och fjäll.
Jag mojar mig bara och
solar min kropp
I fjällsolens glödande brand:
Vad
hade jag annars så skyhögt hit opp
Att göra i
Ångermanland?
Dess jord är mig kär i
varendaste bit
Och yppig, som nånsin man vill.
Och
himmelen har man, i fall man vill dit,
Ej många
gästgivarhåll till.
Jag kunde ta fatt uti molnenas
svans,
Om blott jag utsträckte min hand.
Det gör
man väl ej någon annanstans
Än här uti
Ångermanland.
I skogen mig möter var blomma som
vän,
Som förr, lika lantlig och täck.
En
barndomsbekant känns på rösten igen
Överallt
i var sjungande bäck.
Och älven sig slingrar som
fordomsdags
Och vattnar sin skuggande strand
Och aldrig jag
sett någon gladare lax,
Än laxen i Ångermanland.
Ja, Ångermanland är, som var man vet,
Det
allra som gladaste bygd.
Och nekas ej kan, att dess gästfrihet
Är arv efter forntida dygd.
Och känns i dess
gästfria salar ibland
Att plägning man fått med
besked,
Så har man var gång efteråt till och
med
En känsla av - Ångermanland.